Bland alla de njutningar det innebär att vara med i en filmfestivaljury kan nämnas alla de presenter man får. Den här festivalen hölls i en liten stad i Sibirien, Chanty-Mansijsk. Invånarantal: ca 70 000. Bygden flödar av olja, så här finns det pengar. Länet är nummer två avseende intäkter till statsbudgeten: bara Moskva betalar mer skatt.
Och länet är stolt över filmfestivalen, och vi jurymedlemmar fick ett omfattande gåvopaket med allsköns krafs (en liten trumma, pennor, skrivhäften, dagbok, mössor, kepsar, brandgul t-shirt…). Och så fick vi länets praktgåva. En sån här:
Ett tjusigt skrin i ädelträ med länets vapen i bladguld. Men vad finns det i skrinet, kan man undra? Jo, det här:
Och vad är det för något? Jo, en sån här:
Ett slags bok i ädelträ, med länets vapen i bladguld och den stora katedralen i staden, även den i bladguld. Jag kan inte sluta fascineras av den här … saken. På något vis är det lite zen över alltihop. Vad fick du för någonting? Jo, en present. Ett svenskt län hade antagligen skänkt en kristallvas eller något sånt, men här har man liksom äntligen givit upp illusionen om att en present ska gå att använda. Kristallvaser kan man ha guldfiskar eller ostkrokar i. Det här är bara en present. Noll funktion. Dyrt (jag misstänker att det här skulle varit klassat som muta om jag varit tjänsteman och accepterat gåvan) men fullkomligt värdelöst. Nu har jag inte en aning om vad jag ska göra med eländet. Anläggningen väger över fyra kilo och ryms inte bland mina krigsmedaljer.
”shanti-mansisjk”
Zolotoy Buben betyder ”Trumman av guld”. Och den här lilla presenten var en liten trumma, dock icke av guld, utan av skinn. Stor som ett havrekex, ungefär. J vet hur stort ett havrekex är. Jag glömde trumman på hotellet.
Fantastiskt.
Men … ”en liten trumma”??
Underbart, Jag skulle inte tveka att ha den framme, kanske uppe på bokhyllan där det är lite lagomt svårt att komma åt att damma.