Tbilisi. Fin kostym för hysteriskt mycket pengar, och bara för att jag har ätit ostpajar praktiskt taget dagligen i en månad så rämnar den i sömmarna. Vad säger det om kvaliteten? På kostymen? På ostpajarna?
Jag plockade alltså upp ett papper på kontoret, och hörde ett tröttsamt slags utvärtes buller uti ändanom. En diskret kontroll gav svaret: sömmen hade rämnat. Lyckligtvis på en del av just den här observatörsmissionen som sällan exponeras publikt, men ändå. Jag gick omkring och kände mig utsatt. Vi kan säga att jag föredrog att sitta uppå ändanom resten av dagen så mycket som möjligt.
Och inte hade jag nål och tråd. Jag fick ge mig ut och leta efter en sybehörsbutik, dock iklädd andra, beigea byxor. Det visade sig vara ganska enkelt. Praktiskt taget alla butiker i Tbilisi säljer praktiskt taget allt möjligt. Det är ganska rimligt att hitta motorolja i grönsaksaffärer eller ryggsäckar för barn i frisörsalonger. Går det att sälja ska det säljas. Så jag kunde snabbt hitta ett nålbrev och två snörstumpar (en svart och en beige, utifallatt även de beiga byxorna skulle visa sig vara av samma svindlande låga kvalitet).
Sen gick jag hem och satte mig i skräddarställning på köksbordet för att sy ihop sömmen igen. Och jag får väl säga att arbetet blev både tillfredsställande utfört och snyggt, och inte sydde jag fast byxorna i knät heller, vilket jag faktiskt var lite orolig för ett tag.
Men nu sitter jag här med byxan lagad uti ändanom, och helt utan igelkottaskinn, dessutom, som en oväntad och behaglig bonus.
Tålde dom verkligen skräddarställning????? sitt försiktigt framöver! 😀