Människa för ett par timmar.

Tbilisi. Det är november 1919 och liken efter första världskriget har knappt kallnat. Georgien har varit en självständig stat i över ett år och har slagit tillbaka angrepp efter angrepp från de ryska imperialisterna. Och överlevt. Landet genomför svåra reformer, men lyckas ändå behålla en nationell samling. Spanska sjukan drar genom världen och skördar fler dödsoffer än första världskriget. Tyfus och svält.

Operan i Tbilisi annonserar urpremiären för Viktor Dolidzes komiska opera Keto och Kote. Premiären blir en enorm succé, och den tjugosjuårige kompositören blir en superstjärna över en natt med en närmast farsartad historia om det unga paret Keto och Kotes svåra väg till äktenskapet. Musiken är en knepig blandning av klassisk opera och georgisk folkmusik, judisk klezmer och ett par spår zigenarmusik. Varenda föreställning är slutsåld under hela vintersäsongen 1919–1920.

Georgiens tid som självständig stat blir inte lång. 1921 kommer ett avgörande angrepp från Ryssland och dolkstöt i ryggen från Turkiet. Georgien kan inte kämpa mot två imperier samtidigt, regeringen flyr och Sovjet triumferar. Nästan ett sekel av terror inleds.

Dolidzes komiska opera blir kvar på repertoaren. Den uppförs i Moskva och Leningrad, och om man lyckas hitta Dolidze på wikipedia – det finns inga artiklar på något annat språk än ryska – så beskrivs han som en SOVJETISK kompositör. Så kan man också mörda en skapande människa.

I går mötte jag Keto och Keto i ett fullsatt operahus. Små barn, gamlingar som rentav gnolade med i en del partier. Georgien kämpar för sin överlevnad i en tid av politiskt kaos, militär aggression och ekonomisk röra, och här sitter vi och skrattar åt polismästarinnans löjliga försök att dansa på balen. Under ett par timmar är vi inte fattiga eller rika, georgier eller utlänningar i EU-missioner: vi är en operapublik, vi är människor en liten stund.