Främmande språk.

Tbilisi. Jag kände häromdagen en stark längtan efter att få tala svenska. Större delen av dagen talar jag engelska på jobbet. Jag genomför presentationer och briefingar och skriver texter och rapporter och brev på engelska. På stan talar jag ryska. Det finns några svenskar här, men flera av dem är på väg hem.
Så var det en kväll: vi satt på en bar. En italienare, två britter och jag. Och jag kände en så stark avund inför britterna som kunde sitta och snattra på sitt eget språk, med känsla för alla de nyanser och resonanser som finns i ens modersmål. Jag talar inte bara om själva språket utan om de kulturella refernser man använder när man talar: ”han lät precis som Ernst-Hugo Järegård” kan man säga, och orden är ju begripliga för var och en som kan minsta svenska, men bara en svensk har liksom vuxit upp med Ernst-Hugo Järegårds röst, i barnprogram, filmer, på Dramaten, av imitatörer…
Jag talar hyfsad engelska. Kan ganska många ord, men det är ju ändå omöjligt att hänga med i associationsbananerna när de kulturella refernserna sticker fram sitt fula tryne.
Och så kände jag hur frustrerande det är att använda ett främmande språk där man inte delar den här nivån. Det blir som att tala i telefon: man kan inte se minspel och gester, nyanser går förlorade i det taskiga ljudet från de usla högtalarna. Det är så mycket jag inte klarar av att säga, och när jag säger nåt så blir det ju utan resonans och djup. Säger jag ”skog” på svenska framstår ju skogen med mossiga stenar, knotiga tallar och troll för varje svensk. Säger jag ”forest” framstår en grönfärgad yta på en karta. Teoretisk, doftlös, meningslös.