Oderzo. Det regnar. Hela veckan har varit mulen, men några enstaka solglimtar mitt på dagen. Men morgnarna och kvällarna har präglats av regn. Det är sex mil till Venedig och jag är i ett Italien som inte kommer med i turistbroschyrerna. Vi hittar nätt och jämt en restaurang! Ett par snabbmatsställen och några kaféer, men var är alla familje-trattorior? Var hittar vi ställena där gamla mormor lagar pasta enligt nedärvda recept och gamla Onkel Giovanni ljuger historier om hans tid som partisan? Inte i Oderzo. Men det är ändå på något vis uppfräschande med att besöka en liten stad utan större attraktion för turister. Det är liksom äkta ogenuint. Inga rutiga dukar har lagts fram, och gamla mormor tinar La Famiglia della Dafgårds Low Fat Saltimboccia i mikron i sin Programma della Millione-lägenhet.
Vi åker till Venedig och hela det genuint genuina turist-Italien möter oss, med Munu Turistico för 19 euro och somaliska killar som säljer Golce e Dabbana-väskor intill Rialtobron. Äntligen känner vi igen Italien. Bara vädret är fel. 15 plus och regn i Italien är inte trovärdigt.
Jag kommer hem till svenska skogen klockan två på natten, och soluppgången kan skönjas borta i norr. I dag ska jag äta sill i solgasset.
Hoppa till innehåll
Tankar och tänkande om världen och värden
Jag är skoblind. Jag ser nätt och jämt skillnad mellan ett par graningekängor och
själva den italienska stöveln. Glass fanns. Men den jag gör själv kan nog tävla med den som såldes där.
KAn inte låta bli att undra: hur hamnade du i just Oderzo? Hade dom inte ens glass? (enligt mitt sätt att se en av Italiens största fördelar) eller Bruno Magli-skor? (en annan)