Söndagen tillbringar jag i Yokohama (hej och hå) och tänker på jungman Jansson:
Kanske glömmer du din Stina för ett fnask i Jokohama.
Det är slarvigt, men mänskligt, så sjung hej å hå.
Jag har alltid haft lite svårt för sammanhanget i de där raderna. Vem är det som ska sjunga hej å hå? Jungman Jansson? Riktar sig Dan Andersson till unga män som överväger att ge sig till sjöss och är lite ängsliga över vad deras flickvänner ska säga när de får höra att de mönstrat på Constantia och ska försvinna för månader och år ifrån Rådmansö eller Tjörn? Ska de då kunna finna tröst i att sjunga hej å hå? Eller är hej å hå ett uttryck för tillvarons förgänglighet och ödets nyckfulla nycker? Och är ”slarvigt” ett passande adverb för att beskriva det övergrepp den kolonialt präglade sexhandeln innebär?
Ungefär det här kan man grunna på medan man åker tunnelbanan till Yokohama (hej och hå) från Tokyo. Yokohama är en alldeles egen stad, men det går knappast att säga var Tokyo slutar och Yokohama (hej och hå) börjar av döma av stadsbilden utanför tunnelbanefönstret. Det är tät stadsbebyggelse utan avbrott. Fyrtio minuter tar det. Jag ska skriva om tunnelbanan härnäst.
Och Yokohama (hej och hå) gör ett alldeles eget första intryck av att vara en särdeles ful och ointressant stad. Det känns som att komma till busshållplatsen under Slussen i Stockolm. Fult. Det är lätt att tänka hej och hå. Slarvigt, men inte så värst mänskligt. Det första man möter är ännu ett oändligt köpcentrum med ännu oändligare mängder av folk som trängs för att köpa klänningar med tjugo procents rabatt. Eller halloween-jox. Hela Japan laddar inför halloween som om det vore olympiska spelen.
Om hörnet spelar ett litet cover-pojkband pojkbands-covers. Playback.
Det finns mängder av skönhet att uppleva i Yokohama (hej och hå), men själva staden är och har alltid varit en stapelplats för importgods. Det är en skrikig marknadsplats. Staden är liksom själva dörren in från världen till Japan. Det var hit som handeln dirigerades när landet öppnades för utländska handelsfartyg vid mitten av 1800-talet. Och hamnen här är fortfarande Japans viktigaste importhamn. I den gamla hamnen i Minatomirai, kanske ungefär där jungman Janssons Constantia lade till, har man anlagt ett tjusigt Docklands-aktigt handels- och nöjescentrum, med Japans högsta höghus, Randumaku Tawa, Landmark Tower. Hej och hå. Och eftersom den här bloggportalen inte klarar av att lägga upp bilder på högkant får ni aldrig se det.
Nöjesparken i Minatomirai innehåller alla tänkbar ingenjörskonst vad gäller nöjesatteaktioner. Ett gigantiskt pariserhjul, mängder av bergochdalbanor med olika finesser. En favorit är den som störtar rakt ner i en fontän. Men det som dominerar är spelapparater. Såna där små varukranar där man ska försöka fånga en Pikachu, vilket naturligtvis är omöjligt. Finns alla möjliga vinster. Och det enda man förlorar är pengar.
Jag lommar vidare, tomhänt. Och ger mig upp i pariserhjulet. CosmoClock 21. Världens näst högsta. Det högsta finns i Osaka, lär mig all världens visdoms källa, Wikipedia. En tur kostar drygt trettio kronor, och väl uppe skymtar berget Fuji mellan skyskraporna.
Jag sluter fred med Yokohama (hej och hå). Tar tunnelbanan hem till Hiroo och låter jungman Jansson få komma med vilka förklaringar han vill till sin Stina. Undrar om hon nöjer sig med ”slarvigt, men mänskligt”?