Chefsskap.

Att vara chef är att underordna sig. Man kan vara chefernas chef, överpåvens överhuvuds chefsgeneralissimo – men chefsskap är alltid att vara underordnad. Underordnad själva konceptet av hierarki.
Hierarki är alltid en fråga om att tvinga människor till begränsning. Man förutsätts utföra uppgifter enligt sin tjänsteställning och arbetsbeskrivning. Men man ska helst inte utföra sådant som inte omedelbart ingår i jobbet – även om man nu råkar vara duktig på det.
Fenomenet ”ledarskap” är egentligen samma sak som kollektivism. Att vara, och längta, efter att stiga i graderna i en organisation är att längta efter att ha en roll i kollektivet. Att underordna sig. Generalen är underordnad hela sin armé.
Här någonstans tror jag det finns nycklar till att förstå den svenska ”jantelagen”. Svenskar är kraftfullt fientliga mot hierarkier. Det värsta man som svensk kan göra är att försöka inta en ledarskapsställning. Vi tror helt enkelt inte på kollektiv. Vi vill göra själva. Delegering och fördelning av uppgifter…? Nej, själv är bäste dräng.