Ända sedan 1982 har jag bott i södra Sverige – i Uppsala, Solna, Stockolm ett litet tag, Uppsala igen, Gottröra, Uppsala igen, Östhammar en stund, Enköping och nu – Norrtälje. Stockolm är den heta gröt jag liksom på kattvis gått runt i trettio år. Fast jag bott så nära och i största delen av den här tiden jobbat i Stockolm, har jag aldrig känt mig hemma där. Jag hittar illa, känner få i Stockolm. Har ingen aning om var platser som Kärrtorp och Fredhäll ligger. Hässelby och Midsommarkransen är begrepp lika tomma på innehåll som, säg Canberra eller Bogotá.
Jag är Stockolmsanalfabet. I går gick jag i den där tunneln mellan Sveavägen och Birger Jarlsgatan för första gången i mitt liv. Varför spelas inte alla världens rockvidoeos in i den tunneln? Eller videokonstinstallationer om ångest? Hade jag varit Edvard Munch hade jag valt tunneln som scen för Skriet. Cyklister som vet vart de ska, fotgängare med benkoll. Och så jag, vilse i en gul tunnel med två ändar.
Jag upptäcker praktiskt taget dagligen att det pågår ett slags liv i Stockolm som jag inte har en aning om: med matskryt och latte och köksrenoveringar, biltullar. Och det här är liksom normen plötsligt, och jag fattar inte vad som pågår. När blev det normalt att ha mjölk i kaffet??? När blev chili con carne omodernt?
Nej, Stockolmsgröten är fortfarande för varm. Den är inte min gröt. Men hemligt lockande ändå.