Ryska staten har redan kollapsat

Det finns ingen rysk stat. Det finns, naturligtvis, ett ryskt territorium, men staten Ryssland har inte existerat på kanske hundra år. Wikipedia erbjuder en definition av ”stat”, och vi kan kanske börja där:

Stat (av lat. status, ställning, fast ordning) (äldre benämning på den svenska staten: kronan) är en grupp av institutioner som innehar auktoriteten att upprätta reglerna för att regera folket i ett land eller flera länder, och som innehar intern eller extern suveränitet över ett givet geografiskt område. Redan Aristoteles påvisade att människor alltid levt i samhällen, men dessa saknar hos primitiva folk utbildad statskaraktär. Staten kräver kontinuitet och dess rättsordning gäller över det område där statsmedlemmarna är bosatta, oavsett deras härstamning. När personer tar rättvisan i egna händer, i strid mot staten, enskilt eller genom icke-statliga arméer, betraktas detta som statsförfall.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Stat

Under ryska revolutionen i mars 1917 försökte revolutionärerna bevara ett slags kontinuitet. Tsaren hade abdikerat, parlamentet tog makten och tillsatte en provisorisk regering med uppdrag att förbereda ett val till en konstituerande församling. Alla institutioner bevarades, utom själva kejsarmakten. Den konstituerande församlingen skulle avgöra hurdan stat Ryssland skulle bli: demokratisk eller socialistisk republik, konstitutionell monarki eller vad? Bolsjevikernas maktövertagande på senhösten samma år avbröt de här försöken att hålla revolutionen inom något slags legal kontinuitet. Bolsjevikerna slängde hela lagboken, avskaffade alla institutioner och upphävde all kontinuitet. Från deras synpunkt störtades det gamla snart i gruset och från intet allt de skulle bli.

Okej, ändå behövdes ju något slags institutioner. Socialistpartierna i Ryssland hade långt före revolutionen upprättat arbetarkommuner – sovjeter, av ryskans ord för råd. Sovjeterna var samarbetsorgan för de socialistiska partierna på lokal nivå. De organiserade facklig verksamhet och koordinerade protestaktioner, samordnade partiverksamheten lokalt och så vidare. Före revolutionen agerade de som regel underjordiskt, men efter tsarens abdikation kunde de agera legalt. Ibland talas det om ”dubbelmakt” – Petersburgssovjeten skulle ha varit ett slags konkurrent till parlamentets provisoriska regering, men det är inte riktigt sant. Det fanns sovjeter överallt i Ryssland, och sovjeten var en lokal partiorganisation som utövade politisk verksamhet i en demokratisk miljö. Bolsjevikerna var inte ens särskilt starka i sovjeterna.

Bolsjevikernas stora fördel var den totala partidisciplinen. Ideologi var aldrig viktigt i bolsjevikpartiet: underordning under de centrala direktiven från partiledningen var allt. Det var mer en starkt hierarkisk stridsorganisation, drillad i underjordiskt arbete och helt utan ideologisk inrikting. En sådan organisation är effektiv för att ta makten i ett demokratiskt system, och det var just vad som hände.

Partiet och sovjeterna stod efter maktövertagandet i en konkurrenssituation. I sovjeterna fanns ännu de andra, ideologiskt inriktade vänstergrupperna – fackliga, reformistiska, anarkistiska… Bolsjevikpartiet behöll sovjeterna för att skapa en illusion av kommunalt och nationellt självstyre. Sovjeterna på lokalnivå kunde vara mycket små – några hundra invånare i en by eller på en fabrik kunde organisera en sovjet. I konstitutionen var makten hos sovjeterna; det fanns lokala sovjeter, regionala sovjeter och högsta sovjet – parlamentet.

Mot de decentraliserade och apolitiska sovjeterna stod partiet. En extremt centraliserad organisation, en kommandostruktur – det som Putin brukar kalla ”maktvertikalen”. Sovjeterna skapade en illusion av administration och institutioner; det var partiet som var staten. Utan parti – ingen organisation. Sovjetunionen höll till och med val till sovjeterna. Listorna upprättades av partiet, men det var viktigt att kvotera in partilösa och kvinnor. Sovjetunionens parlament hade en mycket hög kvinnorepresentation på 70-talet. Men parlamentet hade, som sagt, inget inflytande. Och i partiet var det männen som bestämde. Stalin var till exempel aldrig Rysslands statschef; ordförande i högsta sovjets presidium. Han var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti.

Nå, under perestrojkan gjorde Gorbatjov ett försök att öka sovjeternas, framförallt högsta sovjets, betydelse. Men helst utan att partiets kontroll skulle gå förlorad. 1988 hölls ett slags val med alternativa kandidater, men Gorbatjov utformade parlamentet så att olika ”samhällsorganisationer” under partiets kontroll var garanterade plats.

När Sovjet till slut kollapsade förbjuds Sovjetunionens kommunistiska parti – alltså den kommandostruktur som styrt landet. All makt hamnade i knät på sovjeterna – befolkade av ledamöter med lojalitet i första hand till det gamla, förbjudna, partiet. Och helt utan erfarenhet av faktiskt samhällsorganisation…

Som nämnts var sovjeterna en decentraliserande funktion. Här fick de olika etniciteterna representation, utan reellt inflytande, men dock. Det fanns etniska sovjeter på olika nivå: Estland, Ukraina och Georgien fanns på den högsta nivån under unionssovjeten. Det fanns lägre nivåer – Karelen, Tjetjenien, Tatarstan, och ännu lägre – Sydossetien och den judiska autonoma kretsen. Pang bom fick de här sovjeterna faktisk beslutsmakt. De femton högst i hierarkin blev självständiga stater. Karelen hade mist sin självständighet med ett pennstreck från partiet på 60-talet och blev kvar i den ryska delrepubliken.

Rysslands nya ledare Boris Jeltsins fann sig ledare i ett land utan fungerande institutioner. Eftersom det starkt hierarkiska Partiet i själva verket hade utgjort Sovjetunionens beslutsfattande organ nu var förbjudet fanns det ingen kanal för att förmedla beslut från Kreml nedåt, utåt. Sovjeterna brydde sig måttligt om Kreml, nu, när de plötsligt fick leka med Rysslands pengar på egen hand. Så Jeltsin började tala om behovet att upprätta en maktvertikal. Han gjorde sig själv till ett enmansparti och valde att driva igenom beslut utan att förankra dem i ett motsträvigt parlament. I oktober 1993 beslutade han att upplösa parlamentet. Konflikten med högsta sovjet ledde till våld: Jeltsin besköt parlamentet till lydnad och bestämde sig för att etablera ett parti; ett lojalt parti som lydde Kreml.

Tre försök gjordes: Först det ultraliberala Rysslands val, lett av ekonomen Jegor Gajdar. Det misslyckades. Sedan ett mer konservativt industriparti, centrerat runt gasproducenten Gazprom och Viktor Tjernomyrdin. Det gick inte heller något vidare. Folket röstade på helt andra partiet och var olydiga mot Jeltsin. Sista försöket gjordes inför valet 1999 med partiet Enigheten, där Putin, nuvarande försvarsministern Sjojgu och brottaren Karelin var affischnamn. Och den här gången fungerade det. I en politisk miljö präglad av mystiska terrordåd och förtalskampanjer i Kremls medier fick Kreml äntligen ett lydigt parlament.

Putin och Jeltsin orienterade all makt runt sig själva. Det förtryck vi ser i Putins Ryssland gjordes möjligt genom Jeltsins agerande. Under Putin har parlamentet och institutionerna ytterligare bekämpats, så till den grad att det all makt nu finns i händerna på en ovald krets män, blint lojala mot Putin. Inga institutioner existerat, endast den personliga lojaliteten mot presidenten.

Det finns inget rysk stat utanför Putins lojalitet. Hela riket hålls samman av just denna underordning. Det viktiga är lojaliteten, inte vad som är bra för Ryssland eller ryska folket. Ryssland har redan kollapsat, och det finns inget kvar som kan bli en stat efter Putin.

Var finns det då hopp? Jo, jag skulle påstå att det ändå finns hopp i ryssarnas vana vid att hantera statskollapser. De har upplevt dem gång på gång under de senaste hundra åren. I princip byggs landet upp från grunden med tio-tjugo års intervall. Lenins Ryssland kollapsade och blev Stalins. Stalins kollapsade och ersattes av tövädret. Tövädret frös ner till Brezjnevs Ryssland, som ersattes av perestrojkan och senare av Jeltsin-Putins enmansvälde. Få länder i Europa har kollapsat så ofta som Ryssland, och samtidigt – få länder i Europa har en så lång kontinuitet. Det har funnits ett Ryssland i tusen år. Just genom att landet hela tiden lyckas omdefiniera sig självt. Ett land i konstant kollaps. Ryssland har en urgammal historia av förtryck och diktatur, men det finns inget i Ryssland som tvunget leder till diktaturen. Det finns cyniska ledare och systematisk terror mot ryska folket. Men Ryssland är inte dömt att vara en diktatur. Allt finns i Ryssland för att skapa en rättstat, så länge vi i omvärlden inte inbillar oss att demokratin och friheten garanteras bäst av en mer eller mindre snäll stark man.