Det är val om lite drygt en månad, och jag hoppas verkligen att vi får ett oklart parlamentariskt läge, en otydlig röstfördelning som kräver av våra politiker att de sätter sig ner och förhandlar. Ja, kohandel: ni får det här och vi får det här. Det är just förhandlandet och samtalet som är demokratin, inte regeringsinnehavet. Ordet parlament kommer från franskans ”parlement”, vilket betyder just samtal. Riksdagen är inte beslutsfattare, egentligen, utan ett rum där folkets valda representanter granskar och kritiserar våra styresmän: regeringen, kungen, ämbetsmännen.
En stark regering ger regeringspartiet eller regeringspartierna möjlighet att driva igenom sina förslag och idéer och slipper hålla på att peta i de grandiosa visionerna. Planekonomi eller privatiseringar – en stark regering får igenom sina förslag.
Det finns en stark tendens i Sverige att blanda ihop partiväsende med demokrati, men det är helt olika saker. Partiväsende bygger på underordning och lojalitet. Man kan själv välja graden av lojalitet inför ett parti: som partimedlem väljer man total underordning; som lojal väljare är underordningen lite mildare och den som, med den engelska termen, är ”Floating Voter” – står rätt fri från underordningen. En floating voter är illojal och kritisk. Diplomaten Gunnar Hägglöf, som var ambassadör i London under femtiotalet, skildrar en middag hos Sveriges socialdemokratiska statsminister Tage Erlander. Gästen var labourpolitikern Herbert Morrison och de talade om just dessa flytande väljare:
Morrison gjorde en längre utläggning om ”the floating voter” och dennes fundamentala betydelse. Erlander anmärkte at man i Sverige har en viss motvilja mot väljare, som röstar på än det ena, än det andra partiet. Det uppfattas som ett slags förräderi, sade han.
Hägglöf, Gunnar; Engelska år – 1950 — 1960; Stockholm, 1974
”Så totalt felaktigt!” utropade Morrison. ”Utan ’the floating voter’ kan ett parlamentariskt system icke fungera. Det är de väljare, som röstar först på ett och sedan på ett annat parti, som är själva motorn i vårt parlamentariska system.”
Det här meningsutbytet är intressant. Erlander förväntade sig lojalitet; Morrison – en kritiskt tänkande väljare. Båda politikerna var dessutom socialdemokrater.
I dag verkar valet fungera ungefär som när man väljer vilket fotbollslag i italienska ligan man ska heja på. Man väljer det som de man känner hejar på. Kanske är det inte partilojaliteter, utan mer något slags törst efter delaktighet, tillhörighet. ”Jag vill vara en sån som röstar på X-partiet”; ”Jag gillar Y-partiets ledare”. Vi hävdar identitet när vi röstar, och partierna kampanjar för att erbjuda identiteter. Knytblusar eller palestinasjal; röd keps eller blå slips… ”Kom in i vår bubbla”.
Demokrati handlar, jag upprepar, inte om vem som ska bilda regering, utan om hur vi medborgare ska kritisera vår regering. Gnälla, klaga, protestera. Demokrati handlar inte om proletariatets diktatur, löntagarfonder eller enda vägen, utan det handlar om att samtala om hur vi vill gå vidare. Att inse att vi, tillsammans, kan bidra med idéer om hur vi löser de problem vi ser. Demokratin är inte, ska aldrig vara och aldrig bli nöjd. Ett val ska aldrig vara en seger. Inte för demokratin. Möjligen kan ett parti eller en koalition vinna framgångar, men det är en stark regering som gör misstagen.
Starkt ledarskap är alltid av ondo. Ned med ledarskapet! Hylla kohandeln och kompromissandet. Ju svagare regeringsmakt, desto starkare demokrati.