Det är egentligen två krig. Dels kriget för Ukraina. Det krig som Ukraina för, och måste föra: kriget för landets självständighet och dess territorium. Ukrainas existens som folk och stat. Ukraina försvarar sitt land från ett angrepp som pågått i årtionden och har rätt och skyldighet att driva ut inkräktarna från Krim och Donbas och ta tillbaka allt det land som Ryssland erövrade för åtta år sedan. Det här är ett rent militärt krig. Här vinner den part som har starkast militärmakt – beslutsamhet, stridsvilja och utrustning.
Men det pågår ännu ett krig, och det är kriget mot Rysslands militanta imperialism. Det är inte alls otänkbart att Ryssland besegras av ukrainska armén på slagfältet, tvingas bort från Ukraina. Ukraina har då vunnit sitt krig, medan själva orsaken till kriget fortfarande existerar: Rysslands imperialistiska ambitioner. Rysk imperialism har bara under de senaste trettio åren skapat en hel rad militära angrepp mot Rysslands grannländer. Och här brukar jag lägga in, gammal public-service-journalist som jag är, även andra länder har imperialistiska ambitioner.
När Ryssland är militärt besegrat, måste även den ryska militarismen besegras. Det här är inget som kan åläggas Ukraina; det här måste världssamfundet göra. Och kanske ger en ukrainsk seger möjligheter till det här. Till ett system som återupprättar den världsordning som FN-stadgan beskriver: ett system där de universella mänskliga rättigheterna står i centrum, och alltid har företräde framför nationella intressen.
FN-stadgan är fullständigt entydig. Alla medlemsstater är suveränt likvärdiga (Artikel 2:1). Ryska diplomater hänvisar ideligen till ”inre angelägenheter”, men någon sådan formulering finns inte i FN-stadgan. Mänskliga rättigheter är universella, och skyddet av dem går alltid före skyddet av nationella intressen.
FN beskrivs ofta som svagt och oförmöget att arbeta. Och det här kan verka stämma, om man ser på hur ofta FN misslyckats med att stoppa konflikter. Vietnam. Inmarschen i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968. Afghanistan 1979. Transnistrien 1992. Jugoslavien 1999… Men FN fungerar oerhört väl inom en hel mängd andra områden, och i flera fall har världsorganisationen faktiskt lyckats samla sig till en insats. Det är inte FN det är fel på, kort sagt.
Roten till det onda är det veto som de fem permanenta medlemmarna har – och här kan vi citera FN-stadgan, kapitel fem, artikel 23:1
Säkerhetsrådet består av femton medlemmar av Förenta Nationerna. Republiken Kina, Frankrike, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Det Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland och Amerikas Förenta Stater skola vara ständiga medlemmar av säkerhetsrådet.
FN är ursprungligen den allians som en mängd länder formade för att kämpa mot Nazityskland. 1 januari 1942 skrev 26 länder på Förenade nationernas deklaration om vilka målen var för alliansen mot Hitler och hur samarbetet skulle fortsätta efter kriget. Alliansen mot Hitler blev efter freden Förenta nationerna med den stadga vi har i dag. De fem permanenta medlemsstaterna är de fem stormakter som (själva) definierade sig som segermakterna.
Så, dagens säkerhetsråd avspeglar stormaktspolitiken 1942 – 1946. Vi identifierar efterkrigstiden med de konferenser som vi ser bilder från: Teheran, Jalta, Potsdam – kraftfulla stormaktsledare som delar upp världen mellan sig, och som alla är angelägna om att deras imperialistiska projekt ska få lämnas i fred. Avkolonialiseringen är ännu bara en dröm, men motståndet mot kolonialmakterna finns redan, och stormaktsledarna är angelägna om att hävda sin makt. England och Frankrike vill inte att rysk/sovjetisk imperialism ska konkurrera med deras.
Och någonstans lurar stormakterna till sig VETOT. FN-stadgan innehåller noggranna skrivningar om hur röstandet i säkerhetsrådet och generalförsamlingen ska gå till, men ingenstans nämns något veto. Det finns uttryck för vikten av enighet, men vetot är i princip en hävdvanerätt och inget som faktiskt finns i stadgan.
När Ukraina besegrar Ryssland borde det finnas möjlighet att komma bort från det här. Det här snart gått 80 år sedan andra världskriget, och, även om segern över nazismen är en avgörande del i mänsklighetens historia, så reflekterar inte säkerhetsrådet världen längre. Säkerhetsrådet har reformerats vid några tillfällen tidigare, senast på 60-talet, tror jag, men just Ryssland har svartsjukt försvarat sitt veto och hindrat alla försök till reformer. Ett av Ukraina militärt knäckt Ryssland kommer inte att ha någon särskilt stark förhandlingsposition inför en reform av säkerhetsrådet.
Det finns ingen anledning att behålla just de nuvarande fem permanenta medlemsstaterna. Man kan dels fråga sig om det ens ska finnas permanenta medlemmar av säkerhetsrådet, men kanske finns det något vettigt att ha en grupp medlemmar som står för kontinuitet och långsiktighet, medan andra medlemsstater väljs för en relativt kort period på två år.
Och med tanke på att det inte finns någon skrivning om vetot i FN-stadgan – varför inte börja följa stadgan?
Segern över Ryssland ger världen en chans att befria sig från imperialismen som grundbult för världssamfundet. Avveckla vetot, utveckla säkerhetsrådet.