Butja och det meningsfulla våldet

Butja, eller Bucha som det skrivs med engelsk norm, var ett litet Enköping nordväst om Kiev. Ett ganska välmående pendlarsamhälle. I dag är staden symbolen för rysk militärs systematiska, metodiska och grundliga våld. Staden hölls under ungefär en månad av rysk trupp och vi har nu alla sett (eller snarare försökt uthärda) bilderna från den stad som ukrainska armén befriat. Bakbundna, civilklädda människor ligger mördade utanför husen. Husen är plundrade på värdesaker; det rapporteras om basarer i Belarus där soldater säljer krigsbyte för pengar. Den flyende ryska armén har inte ens försökt dölja morden. Snarare tvärtom. Våldet visas upp; terrorn ska demonstreras.

Det är lätt att vilja använda ordet ”meningslöst” i samband med det våld vi ser, men för våldsverkarna är våldet är inte meningslöst alls. Det är fyllt av mening och djup; det är en urgammal tradition hos en angripare och syftar dels till att sprida skräck och dels till att skapa gemenskap. Morden, tortyren, våldtäkterna, plundringen, vandaliseringen – allt är meningsfullt och genomtänkt. Varje soldat måste övertygas om sin egen makt och motståndarens avsaknad av mänskligt värde. Det är våldtäkterna och vandaliseringen som gör hårda och disciplinerade soldater av hopfösta, illa utbildade och livrädda unga pojkar från den ryska landsbygden.

Mekanismerna för det här finns nog i alla mänskliga sammanhang: en ny medlem i en grupp måste visa sig värdig att ingå i gemenskapen. Det är lätt att associera till kriminella gäng, där olika former av brott är ett inträdesprov, ett slags rite de passage. I de ryska väpnade styrkorna finns en gammal tradition av brutal pennalism, dedovsjtjina, där äldre rekryter ska uppfostra nyinryckta. Helst med olika former av förnedring. De nyinryckta är inget annat än ”spöken”, duchi, tills de initierats, klarat sina prov, uthärdat förnedringen – eller själv förnedrat.

Systemet har paralleller i den ryska fängelsemiljön, där fångarna själva ansvarar för att upprätta kontrollfunktioner enligt en noggrant utformad hierarki. Lyd eller krossas.

Ingen behöver utföra några order om att civilbefolkningen ska terroriseras. Våldet är på plats redan innan det är utfört. De soldater som marscherade in i Butja visste att de är angripare; de visste att de utför ett övergrepp; de visste att de måste ta makten. Och makt är våld. Soldaterna måste göras omänskliga för att kunna utöva makt och för att kunna blunda för sitt eget våld. Alltså: mörda, våldta, stjäl. Det är ändå inte människor vi talar om; och du, soldat, är inte heller en människa, du är en hjälte. Hjältar ber inte om lov.

Ingen tvingade de ryska soldaterna i Butja att begå mord och våldtäkter; det var helt enkelt en självklarhet när de marscherade in. ”Det här är vårt nu: Vi äger er”. Varje enskild soldat måste delta i våldet; måste visa sig delaktig; måste bli en av oss. Det är fullständigt nödvändigt att alla deltar. En soldat som inte klarar att stjäla och våldta blir till ett hot mot de egna.

Så blir våldet meningsfullt. Så blir kriget befrielse. Soldaten befriar sig från mänsklighet; befriar sig från ansvar. Butja är inte en bild av meningslös förstörelse, utan av genomtänkt, metodiskt och avsiktligt våld. Varenda detalj är en del av ett gammalt system för kontroll av människor. Morden på civila, de systematiska våldtäkterna, de nedskitna sofforna. Även bajs blir en del av krigföringen, intressant nog skildrad redan hos Tolstoj i Hadzji-Murat. Fienden ska inte bara dödas och nedkämpas; förnedringen är minst lika viktig. I Butja har soldaterna demonstrativt skitit i soffor och sängar; hos Tolstoj har soldaterna skitit i tjetjenernas brunnar.

Och inte är det här något unikt för rysk militär. Det går nog att hitta rätt många exempel där svensk eller amerikansk – eller för den delen ukrainsk – militär agerat enligt ungefär samma logik.

Det hemska är att det så tydligt syns att själva det ryska samhället nu mobiliseras enligt den våldsamma delaktighetens princip. Den numera fullt ohöljda totalitarismen i Ryssland kräver medborgarnas delaktighet i lögnen. Det går inte längre att försöka tiga sig igenom propagandan; man måste nu hylla våldet och lögnen, delta i våldet och lögnen, enas i våldet och lögnen.

Det ryska bandet ShortParis har en video som beskriver mekanismerna för den här pennalismen.