Det har gått en månad sedan Ryssland angrepp Ukraina. Jag väntade mig inget angrepp, eftersom jag var övertygad om att ryska militärer själva skulle fatta att ett angrepp mot Ukraina skulle vara besvärligt. Ukraina har i åtta år framgångsrikt stått emot ett ständigt militärt angrepp från Ryssland. De har utvecklat metoder för försvar, de har utvecklat en effektiv apparat för att evakuera skadade, de har utvecklat en avancerad krigskirurgi. Någon vecka före attacken sa jag i TV att jag inte var säker på att det självklart var Ukraina som var den svagare parten i en konflikt mot Ryssland.
Jag hade fel om angreppet. Jag tror fortfarande att själva militärerna i Ryssland mycket väl fattade att kriget skulle bli svårt, men rysk militär står – precis som i Sverige – under politisk kontroll och de ryska politikerna, som försvarsministern Sjojgu och president Putin och deras kretsar, är helt okunniga i militära frågor. Kanske bländades de av sin egen propaganda?
Nu är det krig. Ett krig Ryssland förlorar på alla fronter, utom vad gäller volymen på förstörelse. Rysk militär försöker inte längre ens ta territorium eller ta kontrollen över strategiska punkter. Nu skjuter man bara sönder. Grundligt läggs Tjernihiv, Sumy, Mariupol och Charkiv i grus, tusentals döda, miljontals flyktingar. Det är ett krig för förstörelse. Jag undrar om vi inte kan kalla det ett utrotningskrig. Putin kan inte vinna det här, men han kan förstöra och förstöra och förstöra, döda och döda och döda. Det är också ett slags seger. Ukrainas motstånd är enastående, men Rysslands kapacitet till förstörelse är så mycket större.
Ukrainas motstånd ger hopp, men det är fel att inbilla sig att Ukraina ska kunna trycka tillbaka den ryska förstörelsemaskinen ut ur landet. Ryssland har resurser nog att hålla sig kvar på de områden som skövlats och har inget behov av att försöka skona civilbefolkning, infrastruktur eller naturen. Bara att skjuta på. Kriget kommer inte att ta slut förrän Putin hänger upp och ner utanför en bensinmack eller något liknande. Och det finns inget som talar för att det kommer att hända.
Ryssland har i årtionden drivit en intensiv propaganda mot sitt eget folk och inskärpt ett budskap om att de är maktlösa, att allt är meningslöst och att ingenting någonsin kan förändras. Endast Putin förstår vad som ska göras och kan agera. Sitt hemma och var tyst. Varje protest har mötts med skoningslöst våld. Människor har svarat med allt större tystnad; isolerat sig, begränsat sig, dragit sig undan. Man har gjort allt för att slippa våldet, sökt sig till allt mindre rum där man slipper vara rädd. Till ett rum där man tror sig ha kontrollen. Ryssarna vet vad som pågår, men väljer sin egen överlevnad framför solidariteten. Det är ett medvetet val. De är inte oinformerade.
En av Rysslands mest kända journalister, Aleksej Venediktov, tills nyligen chefredaktör för radiokanalen Echo Moskvy, beskrev stämningen i den innersta kretsen som ”uppspelt”. De stödjer Putin helt, och uppfattar kriget som något spännande och fränt. Venediktov har under många år haft mycket nära kontakter med Putin och den innersta kretsen, och har ganska framgångsrikt försökt balansera. Venediktov säger nu att Rysslands utveckling till en totalitär stat fullbordats. Var och en som inte uttalar stöd för kriget kommer att sökas upp och krossas.
Ett sönderskrämt folk som nu mobiliserar sina överlevnadsstrategier och en upprymd elit som känner att ”nu är det slutsnackat; nu ska de minsann få veta att vi finns!” Inget talar för vare sig folklig resning eller palatskupp i Ryssland. Ryssland faller snabbt ner i mörker. Putin har inga problem med att bedriva förstörelsekrig mot sitt eget land och folk.
Det enda hopp vi överhuvudtaget kan se är motståndet. Ett motstånd som kanske inte kan bryta ryggen på våldet, men som ändå visar att våldet inte är enväldigt. Ukraina gör motstånd. Det finns även motstånd i Ryssland, bland vanligt folk, bildade människor. Och motståndet är möjligt. Vi kanske inte kan knäcka våldet, men vi kan förbli människor och medborgare, och säga ”nej, vi accepterar inte våldet”.
Ukraina trotsar Rysslands våld. De – kanske allt för få – ryssar som protesterar trotsar Putins repression. Trotset är vårt enda hopp, och Ukraina visar att trots är möjligt.
Det är ett korrekt påstående att Ukarina utkämpar hela Europas krig. Det är skamligt att inte alla EU-länder och alla Rysslands grannar inte sluter sig samman och tvålar till Ryssland med all tillgänglig vapenmakt. Att en sådan mobilisering inte skulle inträffa har givetvis Putin räknat med från början. Kommer den uppslutningen att ske om t.ex. Sverige angrips? det tror jag absolut inte.
Bra och insiktsfullt. Bortsett från Ukraina – är det inte stor risk att kriget kommer att utvidgas och omfattas av massförstörelsevapen? Det hotas ju öppet med kärnvapen om ”Rysslands existens är hotad”, och enligt Putin är västvärldens mål att ”förgöra Ryssland”. då torde väl egentligen motivbilden vara klar?
Haken är kanske att det här resonemanget utgår från att Putin bara kommer att ta till kärnvapen om något Västland går in med egen trupp. Nu har ryska trupper pressats tillbaka på många fronter; vad är det som säger att Putin inte bestämmer att ”får inte jag Ukraina, så ska ingen annan ha det heller!”