Kartan över Tokyos tunnelbana ser ut som en tallrik inte riktigt genomkokt, men färggrann spaghetti med en kluns spenat mitt i. Spenaten är kejsarpalatset. Ingen linje i tunnelbanan går under kejsarpalatset, alla väjer respektfullt för kejsaren och hans hov. Så mitt i systemet finns det ett stort område, orört av underjordiska tunnlar – såvitt man kan avgöra av kartan, alltså. Kanske finns det en hemlig, kejserlig, tunnelbana, precis som i Moskva, där myterna om Metro-2 hör till den moderna fabelfloran.
När jag var liten var Befolkningsexplosionen det värsta skräckscenariot. På åttiotalet skulle det på så många människor på planeten Jorden att det inte skulle finnas mat längre. Jag tror rentav att FN vid miljökonferensen 1972 i Stockholm fastslog att det sannolikt skulle råda världssvält ca 1985. Och de här scenarierna brukade alltid illustreras med Tokyos tunnelbana, där människor trycktes in i vagnarna av uniformerad personal med vita handskar.
Och jag tror att de här bilderna förblivit sanning för de flesta i min generation. Om man vet något om Tokyos tunnelbana, så är det att folk trycks in i vagnarna av uniformerad personal i vita handskar.
Så lite gruvade jag mig för att ge mig i i systemet. Jag gillar inte att trängas. Eller stressa. Men sanningen kräver sina offer, så jag köpte tunnelbanekort och dök ner i underjorden…
Lokaltrafiken här har inga månadskort eller så, utan biljettpriset är det samma för alla. Man köper ett PASMO-kort, laddar det med pengar och så åker man glatt runt. Checkar kortet vid in- och utgång och systemet räknar ut hur mycket man åkt för. Minsta summan är 170 yen; drygt 10 kr. Tunnelbanan är en komplicerad röra av olika bolag, och även nationella järnvägssystemet är integrerat i trafikapparaten. Men pasmokortet gäller. Man kan åka till Sapporo eller till nästa hållplats om man har lust. Eller betala i affären. Vissa butiker tar emot pasmokortet för betalning. Fiffigt.
Tunnelbanan är otroligt välskyltad och tillgänglig för en engelsktalande. Alla utrop görs på japanska och engelska, alla skyltar, utom reklam förstås, är på japanska och engelska. Tar man det lugnt hittar man dit man ska om man är uppmärksam på skyltningen.
Och väl nere: ingen trängsel alls. En måndagseftermiddag klockan fem borde man kunna väntat sig lite mer folk i tåget, men det finns rentav sittplatser – science fiction i Moskva nästan vilken tid på dygnet som helst.
Särskilt vackert är det inte i stationerna, men praktiskt. Fast det finns inga sopkorgar. Myntautomater finns det däremot.
Och ständigt goda råd.
Så med en vag känsla av besvikelse lämnar jag tunnelbanan. Största problemet här verkar vara kollisioner mellan smartphone-absorberade pendlare. Jag lyfter blicken och går vidare. I övermorgon åker jag hem.