Jag befinner mig alltså i Zaporizjia och kan bara fantisera om vad det skulle ge för poäng i Alfapet. JÄTTEMÅNGA. Dessutom borde det nog igenkligen stavas Zaporizjzjija, för det ska vara två tonande sj-ljud i rad där i slutet. zjzj. Tänk fet humla en varm försommardag.
Här är det svårt att tänka på humlor och försommardagar just nu, för det är februari och rent groteskt grått och slaskigt. Det duggregnar. För någon vecka sedan var det svinkallt och soligt. Nu är det grått och grått och dimmigt – på TV berättar de att flygtrafiken i stora delar av Ukraina står stilla och att även hamnarna håller stängt – bara tågen går, eftersom tåg, som bekant, inte påverkas av väder.
Zaporizjia är en stor industristad som svårligen kan kallas vacker. Den hette Alexandrovsk fram till 1921 och sedan – Zaporozjie på ryska och Zaporizjzjija på ukrainska. Za porogi – nedom forsarna. Staden ligger vid Dneprs forsar, som en gång i tiden var kända vid sina skandinaviska namn. Just här låg en stor ö där vikingarna stannade och fikade när de var på väg till Micklagård. Den tidens Tönnebro.
Och här höll kosackerna till femhundra år senare. Det finns en speciell gren av kosackerna som kallas just Zaporogkosacker – kosackerna nedanför forsarna. En berömd målning av Ilja Repin skildrar hur kosackerna skriver ett elakt brev till den turkiske sultanen. Och de gjorde alltså på den här ön, Chortitsija, som i dag är ett naturreservat. Vore skoj att se, men i morgon ska jag hem igen. Snabbt besök. Och inga kosacker fick jag träffa. Värdelöst. Och vädret är som sagt – också värdelöst. 
Men det är ändå roligt att se en ny plats. Och jag vill gärna komma hit igen under gynnsammare väderförhållanden.