Slötåg söderut.

Det ska sägas på en gång: tåg 97 till Zaporizjia var framme på minuten i tid. Det är ändå lite imponerande. Annars var det en rätt tröttsam resa. Tåg 97 hör till en enklare kategori tåg, och kan inte jämföras med Pilgrimsfalken, Sapsan, som går mellan Moskva och Petersburg och Moskva och Nizjnij Novgorod.
Och inte heller kan stackars tåg 97 jämföras med den kategori tåg som kallas ”firmennye”. Varumärkeståg eller hur man nu ska översätta det. Av ordet ”firma”. De är ganska påkostade och erbjuder en mängd service ombord – room-service, TV i kupén, gratis frukost… Lite olika.
Tåg 97 är ett ”snabbtåg”. Nu ska vi kanske inte överdriva snabbheten, men det är ett tåg som stannar väldigt sällan. På den femton timmar långa resan stannar vi en sex-sju gånger. Två av dem är för en tjatig gränskontroll på i gryningen. Usch. Frasen ”sex på morgonen” kan användas bättre.
Tåg 97 erbjuder en komfort som innebär tak och väggar och brits och dörr. Och filt och faktiskt lakan och egendomligt pösiga kuddar, och då åkte jag ändå i den lyxigaste lyxklassen för sybariter och hedonister. Ursprungligen hade jag en annan bokning, men jag nappade på erbjudandet om att mot en redig muta uppgradera mig.
Delade kupé med en gentleman som fraktade toalettstolar. Kupén var ganska full med toalettstolar, vilket väckte en del uppmärksamhet vid tullkontrollen.
Mitt pass fascinerade gränspoliserna. Jag har den nya modellen som är full med egendomliga finesser – genomskinliga fotografier och instansade underligheter – passpoliserna ropade till sina kollegor för att visa upp märkvärdigheten: ”Hur du sett ett sånt här svenskt pass?” De hade fickorna fulla med kontrollmanicker och lyste på passet och höll det mot olika scannrar och Gud vet vad. Däremot tittade de inte på själva mig.
Järnvägsstationen Zaporizjia är inte känd för att vara bekvämt placerad. Den ligger hopplöst långt från centrum, till taxichaufförernas fromma.
Och när jag kom fram till hotellet och kontakta kosacköversten som skulle ta emot mig och visa mig Zaporogkosackernas livsföring och samhällssyn, så hade han ändrat sig. Nu ville han inte längre träffa mig.
Nå. Det går att leva med. Jag skriver om något annat i stället. Och i morgon kan jag ju njuta av tåg 98, samma, fast norrut.