Den eviga frågan.

I allt umgänge med ryssar; förr eller senare, kommer samtalsämnet upp: Karlsson på taket. I Ryssland är den lille syltätande pojken en nationell hjälte. Det finns oräkneliga kaféer och restauranger och allt möjligt uppkallade efter Karlsson. Böckerna om honom kommer ut i ständigt nya upplagor, nya översättningar, nytryck av de gamla översättningarna. De gamla sovjetiska tecknade filmerna om Karlsson visas ideligen, med en av Rysslands mest meriterade skådespelerskor, Faina Ranevskaja, i rollen som fröken Bock.
Och här någonstans börjar den genomsnittlige svensken tappa tråden. Fröken Bock? Och vad var det där med sylten? Jag är inte säker på att det överhuvudtaget förekommer någon sylt i böckerna om Karlsson. Köttbullar, kuckelimuckmedicin, kanelbullar… Men sylt? Samtidigt är det sylten som är det centrala i den ryske Karlssons kosthållning.
Fröken Bock, däremot, hon dyker faktiskt upp i den andra boken om Karlsson – Astrid Lindgren skrev två, och det var för henne en fullkomlig gåta att just han av alla hennes figurer blev till en halvgud i Sovjetunionen.
Det har analyserats hur mycket som helst kring översättningarna till ryska, och många har hittat åtskilliga fel och missar. Men jag tror att förklaringen ligger på ett lite annat plan än på det rent lexikaliska. För ett svenskt barn är det uppenbart att Karlsson är en vuxen. Karlsson är ett konkret tilltal, fullt realistiskt, och de flesta barn skulle tycka att det var lite obehagligt om en gubbe som heter Karlsson skulle komma och sätta sig i fönstret.
För ett ryskt barn är Karlsson inte ett personnamn, utan mer som Spajdemän för vilken svensk sexåring som helst. Ett slags väsen, snarare än en lagom tjock man i sina bästa år.
Jag brukar föreslå att man skulle ha översatt Karlsson till ”Trofimytj” eller nåt lite bondskt ryskt, att försöka behålla de associationer som namnet ger, snarare än att vara så otroligt lojal till texten. När den ryska dockfilmen om Tjeburasjka översattes till svenska så fick han heta Drutten.
Tanken på att kalla Karlsson på taket för Trofimytj brukar väcka bestörtning och fasa i mina ryska vänner. Och på något vis – jag tycker det är vackert att vår ursvenske Karlsson på taket, från Vasastan i Stockholm – blivit en sagohjälte av nästan heroiska mått i Ryssland. Kanske är det där som Sovjetunionens fall började, när de sovjetiska myndigheterna ovetande om följderna beviljade världens bästa Karlsson landningstillstånd på de ryska taken.