Katastrofreportern.

I dag är det tjugo år sedan Gottröraolyckan. Och jag var första reporter på plats. Fast jag var egentligen bara journaliststudent, och jag hade just avslutat min praktiktermin på Upsala Nya Tidning. Jag bodde i Gottröra, vilket redaktionen ju visste, och när jag stod i duschen och hörde brandbilarna tuta förbi tänkte jag att det väl var en ladugård som brann. Jag skulle kunna åka och kolla om jag inte kunde ta en bild.
Precis när jag kom ut ur duschen ringde Tiia från UNT – ”Ett flygplan från Arlanda har försvunnit från radarn. Räddningstjänsten misstänker att det har störtat i Gottröra! Kan du åka och kolla om det går att ta bilder? Det här är allt vi vet nu! Vi skickar en reporter och en fotograf härifrån, men det tar ju ett tag innan de kommer fram.”
Adrenalinchock. Jag sprang ut i bilen, och fick med viss möda igång min knarriga Fiat och åkte upp mot det håll dit brandbilen från Rimbo hade åkt. Det var nysnö på vägen, så det var bara att följa spåren, och spana efter rök.
Där var det! Ett par hundra meter från vägen låg vraket på ett gärde. Jag svängde av, körde fram till flygplansvraket och började fota.
Panikslagna brandmän från brandkåren i Rimbo öste skum över vraket. Jag satte igång med att ta bilder, precis som tidningen bett mig. Jag lutade mig in i planet. Tänkte att det måste ha varit väldigt få passagerare, annars borde jag ju ha sett döda.
En finklädd herre stod en bit bort och såg… ja, inte förvirrad ut, men lite frånvarande. Jag tänkte att det förmodligen var någon jourhavande räddningsledare som blivit bortryckt från släktmiddagen eller så. Gick fram och frågade om han just var räddningsledare.
— Nej, jag var med ombord. Det började smälla i flygplanet nästan på en gång, och sedan… Ja, nu är vi här.
En överlevande! Jag hade något år tidigare jobbat som tolk vid jordbävningen i Armenien, och i debriefingen efteråt kunde psykologerna inte nog varna oss för de trauman man kunde skapa om man stressade överlevande. Jag backade undan, och insåg att det verkade ha överlevt ganska många. Nu märkte jag ju att det stod klungor med finklädda människor ute på det här gärdet. Jag ville inte orsaka obotliga psykologiska trauman på folk, så jag höll mig snällt till uppdraget: fotografera katastrofen.
Efter en halvtimme kom de riktiga journalisterna från UNT. Då började ju även riksmedierna komma, och det stod klart att det inte var en katastrof. Det var ett mirakel. Jag var världspressens förste på plats vid en av årets största nyhetshändelser, men jag fattade aldrig vad det var som hade hänt.