I dag lämnar den palestinske presidenten Abbas in en ansökan om att Palestina ska få bli fullvärdig medlem i FN. Som en stat. Som Sverige eller Norge eller Centralafrikanska republiken. Och den ansökan kommer att avslås. Det vet alla. Ganska många kommer att rösta JA, i lugn förvissning om att USA redan nu har sagt att de kommer att lämna in veto. Finemang. 1. Vissa länder kommer därmed att kunna låtsas vara solidariska med palestinierna utan att plötsligt behöva bära ansvar för vad den solidariteten innebär. 2. Abbas kommer att kunna låtsas vara statsman inför ett folk som i rätt stor utsträckning betraktar hans regim som ganska irrelevant. Man kan säkert räkna upp flera punkter, men det ids jag inte. Vad som står klart är att det inte kommer att bli någon palestinsk stat i dag eller i morgon eller nästa vecka. Kanske, för att citera Hans Alfredson, när månen fått en bror.
Jag har redan sagt att jag tycker att tvåstatslösningen är meningslös. Inte så att jag missunnar palestinierna självstyre, utan mer för att jag inte vill se palestinierna leva i vad som i praktiken blir ett reservat, som indianerna i USA. En tvåstatslösning kommer att bli just ett arabreservat för palestinierna.
Så jag tycker att palestinierna borde lämna FN-spåret. Det är kört. Hellre då satsa på den internationella organisation som verkligen betyder något – Eurovisionen. Här finns inga stormakter med vetorätt, här handlar det bara om att acceptera en rad principer om Public Service-TV. Och så får man vara med i världens mest spridda kulturmanifestation – Europvisionsschlagerfestivalen. Eurovision Song Contest.
Medlemskap i Eurovisionen, European Broadcasting Union, EBU, skulle ge palestinierna en plats att vara palestinier. Deras TV-nyheter skulle förmedlas till de femtiotalet andra medlemsstaternas TV-bolag och till CNN och andra internationella mediegrupper. Palestinierna skulle kunna vara palestinier i EBU:s tävlingar för unga dansare – och så i Eurovisionsschlagerfestivalen.
Med en publik på närmare miljarden – det finns knappast något enskilt TV-event som samlar lika stor publik – skulle palestinska röster höras hemma i sofforna på hela planeten. Vi skulle få se en annan bild av palestinierna. Inte nödvändigtvis som offer eller förövare. Inte bara Fatah eller Hamas.
Vi har ju redan bevittnat hur stora evenemang av det här slaget kan sätta ett land på kartan. Ukraina, Estland, Lettland och, snart, Azebajdzjan är några länder som genom ESC fått en chans att visa upp sig som något annat än små bitar av Ryssland som lossnat i kanterna. För att inte tala om Former Yugoslav Republic of Macedonia.
Ett erkännande i FN skulle inte förändra tillvaron ett smack för palestinierna. Ett framgångsrikt deltagande i ESC skulle vara ett långt mer betydelsefullt steg i ett nationsbygge.