Häromveckan hörde jag ett program på radio. Programledarna talade om ”nya svenskar”. Det vill säga människor som av olika anledningar lämnat Tyskland, Kurdistan, Chile, whatever, för att flytta till Sverige. Strängt taget, tror jag, användes begreppet välvilligt. Genom att bli ”ny svensk” blir man delaktig i den mytiska gemenskap som kallas Sverige.
Vi talar ofta om ”tolerans”. Vi ska bygga ett samhälle där vi ”tolererar” vad vi nu tror att vi måste, bör eller vill tolerera. Och så tycker vi att vi är duktiga.
Men tolerans är inget annat än ett djupt uttryck för förakt, inlindat i snällhetens vadd. Det luriga blir att vi som är ”toleranta” gör oss själva bättre än de minoriteter vi ”tolererar”. Ja, de stackars svartskallarna är ju inte lika mogna och förnuftiga som vi, men det är okej, vi kan ”tolerera” dem. Ja, bögarna är ju i största allmänhet lite äckliga, men vi kan ju ”tolerera” dem så länge de skriver roliga låtar och klär ut sig i skojiga kostymer på Pridefestivalen.
”Toleransen” skapar ibland ”förståelse”. Vi ”förstår” svårigheterna att anpassa sig till majoritetssamhället, eftersom vi, majoritetssamhället, är så sofistikerade. Det är inte lätt för de stackars u-landsmänskorna, nej, nej.
Toleransen är majoritetssamhällets äckligaste grimas. Vi reducerar dem vi ”tolererar” till omogna, moraliskt och etiskt svagt utvecklade människor, i stället för att kräva ansvar, betrakta dem som inte är vi som vuxna, reflekterande människor.
Sverige ska inte ”tolerera” invandrare, judar, muslimer, buddhister, HBT, ADHD, IOGT… Sverige ska vara det bästa landet i världen för invandrare. Det ska vara det bästa landet i världen för judar. Det ska vara det bästa landet i världen för muslimer, för kristna, för homosexuella. Sverige ska vara det bästa landet i världen för MÄNNISKOR. Det är så enkelt.