Moskva. Ungefär samtidigt som vi passerar Volga börjar det lukta rök i tåget. Det är en timme kvar till själva Moskva, men det är ändå uppenbart att något märkvärdigt pågår. När vi stiger av tåget strax före midnatt är det redan mörkt, men hett – över 35 grader – och en intensiv brandlukt som stänger ute alla andra dofter.
Ett litet snack med portvakten: ”1972, när det var lika illa, gjordes det ju i alla fall något! Hela Centralkommitténs alla resurser sattes in för att bekämpa bränderna. Men nu…”
På natten vaknar jag vid tretiden och tittar ut. Ingenting syns. Det är som om jag blundar med vita ögonlock. En massiv smog har dolt hela stan, och jag går och lägger mig.
På morgonen kan jag se ända ner till marken, från nionde våningen. Hela synintrycket säger tio plus och råkallt, men det råder inget tvivel om hettan. Och termometern säger plus fyrtio plus.
Ögonen svider och man känner sig lortig. Min lägenhet har luftkonditionering, och det känns ganska lätt att lyda myndigheternas råd om att stanna inomhus. Men jag går ut, av ren nyfikenhet.
Moskvaluften som redan utan skogsbränder är en fascinerande gascocktail av avgaser och industriutsläpp är så tjock att den känns mot huden. Det blåser ganska friskt: en het, fet vind som känns som om man plötsligt ställt sig under en fön. Doftintrycket är att världens alla gudar samlats till grillparty, och all rök blåser in på granntomten, dvs på oss.
Uteserveringarna är tomma. Normalt brukar servitriserna fråga om man vill ha vatten med eller utan gas – nu frågar de om man vill äta med eller utan gasmask. Nej, det gör de inte. Men det är ungefär så det känns.
Jag bestämmer mig för att försöka fotografera stan, men det är svårt att fotografera smog. En blekhet röd sol bränner ibland igenom smoggen, men normalt är det bara grå grå grå. Mina ögon tåras, och jag åker hem och dricker te.
Moskvafloden
