Efter en veckolång paus med massor av andra ärenden kom jag äntligen ut i spåret igen. Härlig, sval morgon, sol efter kall natt. Då är det enormt skönt att springa. Som vanligt sprider jag skräck omkring mig. Två skabbiga rävar vid Börstils kyrka – så skabbiga att de mer såg ut som röda Alien-monster än som rävar. Sorgligt att se. De såg så oräviga ut att det enda som påminde om att de var rävar var deras … hoppiga sätt att jaga sork i åkern. Efter ett par hundra meter såg jag en annan räv (ännu oriven av den spanska), kraftig och fin i pälsen, och drabbades av rävglädje. Jag blir glad på ett speciellt sätt när jag ser en frisk och rävlig räv.
När jag kom hem sprätte jag bort från min topptränade kropp en ovanligt stor fästing som letade efter lämpliga hudveck. Ha. Så går det när man gapar efter mycket. Inget härligt blodsatt blod åt den fästingen – tji, och knappt det.
Måttlig tid: 49,32, men vem bryr sig, när det finns så mycket skönhet och njutning i tillvaron.
Det är väl trevlig med rävar?
Jag börjar bli riktigt orolig för dej: gör du inget annat än springer nu för tiden när du ska ha lite trevligt???