Askö. Det är ett känt faktum att nästan allt behagligt och mättande har ett stort och belåtet Ö i sig: Brööööd. Grööööt. Smööör. Mjöööööl. Och det kan inte vara en slump att de fornnordbor som hittade på alla dessa magstinna ljudkombinationer, även placerade ett varmt och sömnigt ÖÖÖÖÖ försommarens gröööööööön. Det är liksom samma känsla. Att sitta – till och med nu när det regnar på ett ovanligt blött och tröttsamt vis (blööööööt, tröööött) – och se ut över allt grööööönt är nästan kliniskt lugnande.
Gräsmattans skrynkliga gröööön, med inslag av smörblomma och gulröd mossa. Granskottens skamlöst nygröna mot den nästan röda grönheten hos de regntunga grenarna. Potatisblastens ambitiösa grönska mot den regnbruna matjorden. Det finns såna mängder av grönt och grönskande. Och invävt i synintrycket förnimmer man sången från grönsiskor som knipsar frön från maskrosor.
Det kanske är något med den grööööna ungdomen också – men det verkar du ha glömt???? Fint fönster!
Himla poetiskt, har du förresten testat att äta de ljusgrönaste späda granskotten. Klart goda, lite citron/lime smak faktiskt. Borde funka i en sallad. Men de ska vara riktigt späda och ljusgröna senare blir de hiskieligt beska.