Levnadsstandard.

Tbilisi. Den här stan kan nästan bli en chock för en oförberedd besökare från mer välstädade delar av världen. Delar av stan, i synnerhet gamla stan, är hisnande förfallna. Balkonger som är uppenbara dödsfällor. Väggar som redan rasat ihop. Här och där finns ödetomter där intilliggande fastigheter saknar ytterväggar. Och mitt i detta grustag – läckert renoverade små smycken till byggnader. Även de flesta ruinerna är, eller vore med lite puts, nya väggar och fönster och tak, väldigt vackra.
Förorterna: grå fem- och niovåningshus av det slag som gör östra Europa till Östeuropa. Sönderslagna ytterdörrar och nedpissade trapphus, trasiga hissar, guschelov, för annars skulle man riskera att fastna i hissarna for ever and ever and ever.
Men samtidigt.
Det är som om folk här inte tar eländet riktigt på allvar. Om balkongen hotar att rasa ner, ja då går jag väl inte ut på den. Om ytterväggen är borta kanske jag struntar i just det rummet då. Vad är problemet? Det finns ett slags lätthet som är svår att inte fascineras av. Varenda gång jag träffar folk, så börjar de genast klaga på att allt är så eländigt, men ganska snart kommer det fram att de har en liten gård på landet och andel i en fårahjord och ett par kor. De har sitt vin, de har kött och det finns alltid någon annan som har det värre.
Men samtidigt.
Folk lever inte illa här. Det kan knappast finnas ett land med gynnsammare klimat och bättre odlingsförhållanden än Georgien. Sår man byxknappar så får man skörda jeans. De snötäckta bergen förser hela landet med allt vatten som kan behövas för jordbruket, så man behöver inte lita till nyckfullt regn som ändå gör att man inte kan sitta utomhus. Det är inget krävande land. Inte fattigt på något vis. Och människorna behöver inte anstränga sig för att överleva. Och följaktligen – varför arbeta när vindruvorna ändå växer? Och Sharonfrukterna ändå kommer att digna från träden i oktober? Livet är gott nog ändå.