Stort och smått.

Tbilisi. Ibland händer saker i livet som är för stora för att rymmas i ord. För nära för att delas. För starka för att dryftas under rubriken ”Prat”. Bätre då att låta bli. Bättre då att tala om det som är lite mindre, lite avlägsnare och lite svagare. De som vet vet. De som inte vet får leva med okunskapen så länge.
Tillvaron är uppfylld av något så märkvärdigt som en chefstjänst. Ett svagt ögonblick och jag gav med mig: jag sökte en tjänst och fick den och sen dess känns det som om jag inte har haft en ledig stund. Det här är första gången som jag har en chefstjänst och jag vantrivs enormt. Jag tror aldrig i mitt liv jag har gjort något som varit mer främmande för min natur som att vara chef. Jag är fascinerad av de arbetsuppgifter jag har på min nya tjänst och jag känner att jag kan få saker att hända, men själva rollen som CHEF är fullkomligt väsensfrämmande för mig. Det är inte JAG att stå inför min lilla hop och dela ut arbetsuppgifter.
Det jag hoppas på är att jag ska hitta ett jag som jag inte träffat förut, ett chefsjag. Kanske kommer saker att börja fungera bättre då. Just nu är det bara tröttsamt och eländigt, sexdagarsvecka, tolvtimmarsdagar.
I lördags träffade jag en kompis – en georgisk filmregissör som var med på filmfestivalen i Sibirien i höstas. Det var nästan obegripligt behagligt att träffa en människa som inte bryr sig om veckorapporter och morgonbriefingar. På söndagen satt jag på jobbet.