Tbilisi.
Det
har visat sig att jag i själva verket inte alls bor i stadsdelen
Sololaki, som jag trott, utan i Betlemi, dvs Betlehem. För bara
några dagar satte man upp informationsskyltar ”Historic
Quarter Betlehem” och jag bor precis vid något som kallas
Betlehemsbacken, dvs den branta backen från Betlehemskyrkan.
Stora torget i stadsdelen heter Jerusalemtorget, och alldeles intill
ligger Tbilisis synagoga. Värsta heliga landet.
Och en dag som gjord för
lustvandringar i Betlehem. Informationstavlan visar en lämplig
rundvandring: upp för backen, till höger vid
eldsdyrkartemplet från 500-talet. Förbi övre
Betlehemskyrkan, och så ner vid nedre. Och där nere bor
jag. På en utsiktsplats vid övre Betlehemskyrkan står
en grupp män och liksom spontansjunger hymner trestämmigt,
och än en gång slås jag av att det här inte kan
vara verklighet: detta land måste vara ett påhitt av
nordbor: ett land av friska berg och bördiga kullar, med varma
källor och soldränkta stränder, och fullt av glada
människor med en urgammal kultur, med sånger och dikter.
Och så varmt i november att jag blir tvungen att hänga
rocken över axeln och sätta mig på ett av alla
utefiken och ta mig en kopp doftande, kryddigt, mustigt kaffe.
Det är svårt att riktigt tro på
att det har varit krig här i snart tjugo år.