Tbilisi. I går afton gick jag och kollegerna på operan. Tbilisi har en väldigt fin opera, mitt på huvudgatan. Byggnaden är enormt vacker, lite förfulad av stora reklamaffischer. Men biljetterna är billiga: bästa platserna i salongen kostar 25 lari, vilket är ungefär 120 kronor. Och repertoaren är en blandning av gammalt och nytt, ryskt och utländskt. I går gav de Donizettis Don Pasquale.
Bel Canto, ledig kväll, och praktiskt taget gratis. Vi bestämde oss för att testa finkulturen i stan. Jag köpte biljetter – man kan bara köpa dem i biljettlyckan på operans bakgård, och det var inga som helst svårigheter att få platser.
Operabyggnaden är som sagt väldigt vacker, och inuti är den ännu stiligare. Utförd i ett slags morisk stil. Men det märks att operan har svårt med finansieringen. En del av lokalerna är uthyrda åt företag som showrooms. Det säljs ingen kaviar och champagne i pausen, utan bara chips och pepsi.
Men det var ju ändå opera. Opera! Donizetti. Och att komma in i operahuset ger en omedelbar känsla av fest och högtid. En av kollegerna, en italienare från Milano, berättade om när han besökte La Scala som pojke för första gången. Hans mamma höll för hans ögon medan de gick in, och när de var inne i salongen tog hon bort händerna från ögonen… Sedan dess var han operafantast.
Det här var kanske inte La Scala, men det är ändå en imponerande salong. Kanske dubbelt så stor som den pyttelilla Stockholmsoperan. Ljus inredning, krämfärgad. Starkt patinerad, vilket är en fancy sätt att säga sliten fast på ett snyggt sätt.
Många barn i publiken. Några utlänningar. Påfallande många rysktalande. Vissa var väldigt uppklädda, andra kom i jeans och tröja. Några damer hade på sig kläder som måste krävt timmar att applicera, pälsboa och pillerburkshattar. Några åt salta pinnar och drack pepsi. I salongen.
När föreställningen började, visade det sig att praktiskt taget alla hade med sig mobiltelefoner. Ja, och det hade ju jag också, men jag talade åtminstone inte i telefon under ouvertyren. Det visade sig att det var en ganska sorlig publik. Många pratade med varandra praktiskt taget oavbrutet: kommenterade artisterna. Andra pratade i telefon – en dam bakom oss fick tre telefonsamtal (med Für Elise som ringsignal) och förde dämpade konversationer. Vi hyssjade faktiskt till slut. Och alla utom vi dumma utlänningar tog foton och filmade video med mobiltelefonerna. Hela tiden såg man små ljusblå kvadrater spridda över parketten.
Å ena sidan lite irriterande, men å andra sidan kändes det lite mysigt med den avspända inställningen till operan. Det var ett familjenöje, som en fotbollsmatch eller nåt. Folk går på opera för att de gillar opera, inte för att de dyrkar operan. Det fanns ingen högtidlighet över det hela, utan en glad atmosfär av att göra något kul tillsammans.
Och själva föreställningen var utmärkt. Tajt och disciplinerad orkester – en fulltalig teaterorkester. Fina prestationer av sångarna: framförallt basen som sjöng Don Pasquales roll. Det blir nog fler operabesök är jag rädd.
Vi har varit på balett med er ett par gånger. Men du kan ha rätt i att vi inte gått på opera nån gång. Gör det gärna. Det är inte tokdyrt att gå på operan i Stockholm. Vi får gå när du kommer hit och hälsar på.
kom just på att jag faktiskt sett carmen med skolan någongång. men det var nån modern tappning där de hade slitna och fula kläder, så det räknas inte
tänka sig att jag aldrig varit på opera. eller? har jag? känns som om man borde minnas ifall man upplevt det.