Jag ser inte skogen för bara träning.

Ha! Jag orkar fortfarande springa hela rundan, fast jag inte rört mig ur fläcken sen i juni. Det är marigt att hinna med att springa under sommaren, men nu kommer den behagliga hösten-vintern-våren, och då kan man springa hur mycket som helst. I dag sprang jag som sagt för första gången på mycket länge, och det var jobbigt och det gick långsamt, men det gick. Ner gick jag lite också. Innan jag sprang ut så vägde jag 94 kilo, efter rundan vägde jag 92,8. Det borde betyda att jag är tillbaka i ca 70 om tre veckor, ungefär. Då kan jag ha mina kostymer från gymnasiet igen: blå manchesterkostymer med breeeda slag. Det är säkert tokinne.
Och det där med skogen: jag ser faktiskt inte skogen när jag tränar, för jag har inte glasögonena på. De blir alldeles för immiga, så då skulle jag inte se längre än till insidan av glasögonena, och att springa tio kilometer helt i blindo låter sig inte göras när det är så pass mycket folk i spåret. Å andra sidan springer ju alla andra mycket snabbare än jag, så jag riskerar ju inte att springa in i någon bakifrån. I dag sprang jag ca nio km på imponerande 61,5. Det är inte många som klarar att springa nio kilometer så långsamt utan att gå vissa sträckor. Men jag sprang minsann hela vägen.
Sedan åt jag svamp och potatis. Fast ur en annan skog. Potatisarna vet jag faktiskt inte ens vilket land de kom i från: kanske Potatislandet.
Men jag känner att jag har saknat trams, när jag skriver så här mycket strunt. Jag har nog varit lite i överkant seriös ett tag. Så nu har jag träningsverk.