Jag såg ett tv-program om två tanter som virvlar in i och skapar ordning i hem där ingen städat på fjorton år. I dag var det en dam som bodde med en hund, stor som en älg, och en katt som sket i blomkrukorna. ”Men jag bryr mig inte om sånt”, sa damen i huset. Viktigare att umgås med vännerna och så där.
Jag har skrivit om det förr, det underliga faktum att det i dag är så socialt acceptabelt att säga att man inte bryr sig så mycket om städning. Därmed bevisar man att man inte är analt fixerad vid att lägga blyertspennorna parallellt på skrivbordet, utan fokuserar på livets egentliga värden. De (vi) som ändå städar är pedantiska typer, förmodligen nazister på nåt sätt.
Men för min del är det bara en fråga om självrespekt. Vill jag sova i en säng full med lera från en skitig hund? Vill jag äta frukost i ett kök som dryper av stekos och smulor? Att inte bry sig om sin komfort är ett slags självförakt, och den som föraktar sig själv kommer aldrig att respektera sin nästa.
Jag skulle inte vilja påstå att jag njuter av städningen, men känslan av att ha städat får mig att känna ett djupt välbefinnande: dels är jag stolt över att jag gjort något tråkigt och jobbigt men nyttigt, och dels är det trevligt att det är rent och fint. Jag tycker inte om att mangla lakan heller, men jag tycker om känslan av nybäddat. Och det är mig ett mysterium att så många människor tycker så djupt illa om sig själva att de väljer bort konkreta och sinnliga njutningar som manglade lakan, ett doftande kök med en skinande diskbänk och lystern hos en dammtorkad lampa. Varför vill människorna sig själv så illa? Två sketna timmar tar det för mig att städa vår fyrarummare. I veckan!
Hoppa till innehåll
Tankar och tänkande om världen och värden
hehe ja jag förstår, jag ville bara bråka litet
Men är inte den o-ork du beskriver samma sak? Nu kan ju städovlija vara precis motsatsen till självförakt också: en föreställning om att det alltid förr eller senare kommer någon och plockar upp skiten efter en. Det väsentliga är ju att jag anser att det är fruktansvärt bagatellartat att dammsuga lägenheten inför helgen. Ett extremt lättillgängligt njutningsmedel: att möta fredagkvällen i en nystädad och fräsch lägenhet. Där ligger det centrala i vad jag vill ha sagt.
vilken nonsens och översittarstil tkr jag! o-ork inför livet, jobbet, maten, teven, gatorna speglar väl av sig i ens syn på städningen också. Jag anar lite ”de borde minsann ta tag i sig själva”stämning i det här inlägget. Bu för det. uteliggarna borde ba klippa sig och skaffa sig ett jobb, det är kanske inte kul men det måste göras. haha nu överdriver jag skitmkt men överdrivna paraleller är ibland nödvändiga för ja, för att kanske till och med trivialisera anklagningen lite, paradoxalt nog.
Det är ju nästan inget som egentligen är roligt. Hur kul är det att borsta tänderna? Hur kul är det att öppna mjölkpaket? Hur kul är det att åka buss? Ändå – det är skönt att ha nyborstade tänder. Det är godare med mjölk i flingorna än utan mjölk i flingorna, och det är opraktiskt att fotgå till jobbet. Jag tycker att det är fullt rimligt att göra en massa saker som inte nödvändigtvis är njutbara, för att få njuta frukterna av dem: som löpning. Jag mår bra av att springa, men jag tycker det är jobbigt och långtråkigt. Och städning. Jag tycker inte om att dammsuga, men jag tycker inte om när det är dammigt och stökigt.
Det är i a f synd att det är så tråkigt att städa. Fast visst, man blir ju tvungen.
Kanske hjälper det om man lägger in en skiva med Besame mucho i ljudmaskinen? En period av mitt liv städade jag i takt till Francoise Hardy, det hjälpte. S k städrock.