Besk medicin

Jag har då och då skrivit om träning, löpning och Vasalopp och slikt. Det blir nog inget Vasalopp, åtminstone inte för mig, och åtminstone inte i år. Jag äger ingen skida. Det finns ingen snö. Jag har inte stått på ett par löparskidor sen 1983. Jag känner mig inte riktigt förberedd.
Men jag springer! Nästan fyra mil i veckan. Jag springer långsamt och knöligt, men jag springer. Och jag har kommit till en insikt: det blir inget knark.
Nästan alla som vill uppmana folk till träning talar om löparknarket. Att man mår så himla bra när man springer. Kroppens eget ditten-datten. Jag kan nu, efter närmare fyra års rantande konstatera att det finns vare sig ditt eller datt i min kropp. Min kropp tycker mycket bättre om att sitta i soffan och äta chips. Då stimuleras amygdala utav bara attan. Oj, vad jag trivs.

Kanske är det något genetiskt. Generation efter generation av kroppsarbetare, bönder, knektar, skogshuggare, jägare, samlare har programmerat mig till att djupt uppskatta de ynka ögonblick en människa kan få av rast och vila. Jag är den första i släkten som inte varit kroppsarbetare. Att i onödan utsätta sig för kroppslig ansträngning är, tycker kroppen, ett genetiskt hån mot de årtusenden av tungt slit som nedärvts i min kropp.

Men jag är ju en sån som duschar innan jag går till jobbet. Och jag är ju trots allt någorlunda läskunnig och fattar utmärkt att grovarbetarkroppen i och för sig uppskattar att sitta i soffor och äta chips, men kanske inte mår så himla bra av det.

Så jag springer. Det gör ont, det är tråkigt och enformigt och tar tid – fyra timmar i veckan ödar jag på improduktiv kroppsansträngning. Jag blir svettig, träningskläderna stinkande och eländiga och måste tvättas ideligen ideligen – tvättmaskinen går varje kväll och bidrar till att isbjörnarna drunknar – allt är mitt fel. Men jag springer. Och jag vill nog ändå tro att det är lite nyttigt.

Men försök inte komma och påstå att det är ROLIGT och njutbart! Det är NYTTIGT och kanske NÖDVÄNDIGT, men det finns inget njutbart i träningen. Ingenting ser jag heller, eftersom jag inte kan ha glasögon – de blir ju immiga omedelbart, så då ser jag inget ändå. Att springa är en besk medicin och inget knark. Jag tror att många misslyckas med att träna, eftersom alla hela tiden tutar i en att det ska vara så djädrans roligt och njutbart. Men det är det ju inte! Sluta ljuga för oss soffpotatisar. Spring eller dö, det är det val vi har, men försök inte påstå att vi ska ha kul när vi springer.