Bilprövning.

Jag och bilen utsattes för årets bilprovning. Bilprövning, brukar jag alltid, lite vitsigt, tänka. 7.00 hade jag tid i Librobäck. Och bilprovningen är en miljö som inte liknar någonting annat jag någonsin är med om: där ställer vi upp oss i våra bilar, sida vid sida och väntar på att vårt nummer ska framträda.
Det är en konstig väntplats. Åtta–tio ensamma män i varsin bil står och blänger på en vägg. Så, plötsligt: mitt nummer, port fyra.
Jag har slutat följa med vid besiktningen. Besiktningsmannen är antagligen lika glad åt att slippa småsnacka och höra samma lustigheter varenda gång, och när man dessutom kan sörpla i sig en kopp kaffe och läsa bilprovningsbroschyrer på arabiska – varför stå och titta på när de testar lambdasonden, när jag inte ens vet vad en lambdasond är, gör eller sitter. Jag vill inte ens veta. Hellre automatkaffe än lambdasond.
Bromsljuset måste fixas. Okej, det ska jag fixa. Jag tror att jag vet var bromsljuset sitter på min bil: längst bak, nånstans.
Det är en oerhört upplyst och praktisk miljö. Allting är sakligt och vettigt utformat, och det finns små grejer och instrument för precis varje sak: en morakniv sitter fäst på en pelare med en magnet på bekväm höjd, precis där en morakniv kan tänkas behövas. Belysningen är idealisk, arbetsställningarna för personalen genomtänkt. Det är hänförande ordnat, på ett handfast och manligt sätt som jag aldrig någonsin kommer att uppnå med något som jag ägnar mig åt. Praktiskt. Jag är en opraktiker.
Sen åker de alltid ut på en lite utflykt med bilen. Jag stannar inne och väntar på domen.
En kopp kaffe till (jamen klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen! Vem, utom bilprovningsmänniskor och hantverkare är på jobbet klockan sju?! Jag tycker inte så mycket om kaffe, men jag kan ju inte trilla omkull av morgontrötthet och umbäranden bara för att jag tycker illa om kaffe?).
Bilen är frisk, inga hål. Fixa vänster bromsljus. Annars är bilen i finfint skick.
Bilprövningen är över. Hem och drick te.