Mörker.

Reser till stugan för att skövla färdigt. Åker buss genom halva Uppland och kommer till min busshållplats vid niotiden. Stiger av bussen utan att ens veta om det finns mark där nere. Mörkret är massivt. Bussen kan lika gärna ha färdats som ett rymdskepp genom kosmos. Det finns mark under fötterna och bussen försvinner på sin resa genom det norduppländska intet. Och jag ser inte ett smack. Jag ser inte vägen, jag ser inte skogen. Jag vet att jag ska över på andra sidan vägen, men ser inte var andra sidan är. En bil kör förbi och lyser upp och jag ser skogsvägen som jag har att följa. Skyndar mig över vägen medan jag ännu kommer ihåg var vägen är.
Jag ger mig in i skogen där det är ännu mörkrare och kan endast utifrån knastret av grus under fötterna konstatera att jag går på en väg. Så jag följer knastret. Efter några minuter klarnar synen, jag ser att himlen är ljusare än skogen. Jag ser att vägen är ljusare än skogen. Jag ser ett ljus brinna, som ett hål i mörkret.
En låg sommarstuga svävar som ett rymdskepp till vänster, full av ljus och ljud. Nästan framme. Min grind ligger dold bakom mörkare mörker än vägens mörker och jag hittar grinden mest på känn.

Väl inne tänder jag alla lampor jag kan hitta tills mörkret är försvunnet ur huset. En brasa, ljus, lampor, TV:n. Klockan tre på natten vaknar jag och går ut på dass – mörkret är grått nu, och på något underligt vis ännu mörkare.

Jag inser att mörker är något ganska exklusivt i det moderna Sverige. Det kan nog hända att det finns människor i städerna som nästan aldrig upplevt skogen om natten och insett hur mycket mer natt det finns än människor.