Hejaklack.

Jag försöker förgäves bli duktig på att springa. Jag har sprungit flera mil i veckan i snart fyra år, men ändå springer jag rent hisnande långsamt. En mil tar sällan under 55 minuter. Och inte är det roligt heller – jag har rätt ofta frågat mig när löparknarket kommer, den där känslan av eufori som alla träningstyper talar om. Att springa är plågsamt, enformigt och meningslöst. Jag blir ju inte yngre heller eller lättare. Jag har alltså hållit på i snart fyra år utan att gå ner i vikt och utan att springa ett smack fortare än för fyra år sen.
Jag tycker faktiskt att det bara blir jobbigare och jobbigare. Lite kanske det har att göra med rundan: jag springer fem varv i ett tvåkilometersspår i Stabby, och i slutet av varje varv står en skock får och ropar BUUUH varenda gång jag passerar. Femfalt bebuad under varje löprunda. Det är inget kul att springa.