Det andra Ryssland

Moskva. ”Ryssland är allt! Resten är inget! Ryssland är allt! Resten är inget!” Jag är på möte med oppositionsrörelsen Ett annat Ryssland och får illusioner skingrade. Mötet domineras av en grupp som kallas Nationalbolsjevikerna. Att de hör till den breda koalitionen mot Putin är ingen nyhet, men jag har inte tidigare fattat hur pass dominerande de är. Det är Nationalbolsjevikernas talkörer som dominerar, med extremnationalistiska slagord: Ryssland är allt, resten är inget. Det är Nationalbolsjevikernas argument som genomsyrar hela mötet: Putin och hans anhang säljer ut Ryssland åt väst. Ja, just det. Putinkritiken kommer så att säga från fel håll: de kritiserar honom för att vara för undfallande gentemot väst. ”Där sitter han i Tyskland och ger bort folkets egendom åt det utländska kapitalet”.

Det här är andra gången rörelsen demonstrerar i Moskva. Förra gången blev det kravaller. Ledarna greps, deltagarna misshandlades. Det är enorma mängder poliser på plats, men allt går fullständigt fredligt till. Polisen har stängt av stora delar av stan för att hindra folk från att komma till mötet. Vi är kanske tre-fyrahundra som tagit oss fram, och en femtio-hundra journalister i gula västar. Och så en miljon poliser med batonger. Metalldetektorer. Alla som vill till mötet visiteras.

Den enda bil som får komma fram, är en lastbil med högtalare som spelar upp hysteriska skratt. Bilen kör runt, runt torget där vi står. Tanken är väl, från dem som organiserat den här motmanifestationen, att skratten ska understryka det löjliga i att kritisera Putin, men högtalarbilen blir ett genomgående tema hos alla talarna: ja, där hör ni hur våra motståndare låter, och de beskyller OSS för att vara galna…

Det är en lång talarlista. Garri Kasparov, schackvärldsmästaren som uppfattas som rörelsens ledare, är på intet sätt huvudperson. Han talar som nummer tre, och håller ett ganska kort tal; får artiga applåder. Eduard Limonov, nationalbolsjevikernas ledare, möts av högljudda ovationer från sina unga anhängare som viftar med svarta flaggor med hammaren och skäran. Hans röst är hes och gäll, sönderskrikt eller sönderrökt. Han är författare och poet, och talar engagerat om hur byråkraterna blir feta av folkets olja, som de säljer för struntsummor till utlandet. ”Vårt namn är Eduard Limonov”, ropar hans anhängare. Några har hans symbol – en handgranat – intatuerade på sina armar.

Av talarna är det endast ett par som skulle kunna beskrivas som demokrater. Kasparov ser besvärad ut och deltar ganska halvhjärtat i ropen om att Ryssland är allt, resten är inget. De allra flesta representerar militanta organisationer på – ja, vete fan om det är höger- eller vänsterkanten, det är svårt att veta i Ryssland. De har ofta vänsteraktiga symboler, men hävdar ett extremt nationalistiskt program.

Ett par av talarna representerar de ”normala” demokratiska partierna, Högerunionen och Jabloko. Sansade, bildade människor. Vare sig Högerunionen eller Jabloko är medlemmar i den här yviga koalitionen, men de ger demonstrationen sitt stöd. Jag står mitt bland skinheadsen i nationalbolsjevikskocken och känner mig beklämd. En talare ropar från Kasparovs sida att vi kämpar för ett socialistiskt Ryssland, ett starkt Ryssland.

Nästan alla möten med Ett annat Ryssland har slagits ner med våld. I Moskva och S:t Petersburg i april, i Samara och Voronezj i våras. Häromdagen kunde mötet genomföras helt utan bråk i S:t Petersburg, och lika lugnt gick det till i går här i Mosksva. Någon i Kreml verkar ha lärt sig begreppet ”repressiv tolerans”. Genom att tillåta oppositionens möten blir de ointressanta. Genom att bekämpa mötena med våld skapas dynamik och martyrer. Mycket riktigt blir det ointressant för oss journalister att bevaka fredliga, tråkiga demonstrationer, och oppositionen kommer snart att börja bita huvudet av varandra och Putin och tystnadens Ryssland kommer att segra.