Det dog en duva en gång när jag åt pizza.
Duvan flög in mot pizzeriafönstret precis när jag tagit en stor tugga. Där sitter jag på en pizzeria av tristaste slag med munnen full av degig pizza och precis utanför mig ligger en duva och flaxar hjälplöst.
En annan duva landar intill den skadade. Den skadade duvan verkar lugna ner sig.
Jag sväljer.
Det är som om duvans kompis säger: ta det lugnt, ta det lugnt. Försök komma på fötter. Såna där grejer händer ibland – det kallas glas. Det är obegripligt.
Och den skadade duvan kommer på fötter. Vinglar. Stannar upp. Sträcker lite på vingarna. Duvans kompis, utgår jag från, kommer med uppmuntrande tillrop: bra! bra! Ha inte för bråttom. Ta det lugnt.
Duvan verkar komma till sans. Jag tror jag vet hur den känner det: jag föll ner från en al när jag var liten och tappade fullständigt andan. Jag glömde hur man gör när man andas. Jag minns den underliga blandningen av förvirring och medvetande: här ligger jag och är förvirrad. Vad konstigt att jag inte andas.
Duvan gör ett par små hopp, och precis då kommer en pizzabudbil och kör över den. Jag tror fan han siktade. Det enda som verkar leva är ena vingen som flappar mot asfalten. Duvans kompis skrämdes bort av bilen. Jag äter upp pizzan.
Kul med en sån läsupplevelse. Låter spännande.
oj, jag skrev en kommentar men den verkar inte ha kommit med:
du borde läsa alkemisten. den är kanske lite sagoaktig och gubbig på sina håll, men slutet av boken blåste verkligen liv i ansiktet på mig. det var en ganska magisk upplevelse. och så är det ju skitcool att få dela såna stunder med kabballamadonna och kabballaoprah.