Det har nu varit söndag ett par minuter, och det får en ju att tänka på hur det kommer sig att vi har veckor. Hur vet vi att en vecka har gått?
Adam och Eva borde rätt snabbt noterat att det finns dag och det finns natt. Efter ett par dagar har de insett något slags mönster: det verkar finnas en viss rytm i växlingarna mellan ljus och mörker. Adam och Eva bestämmer sig för att kalla det här för dagar och nätter.
Det är svårt att tro att de skulle missat månens faser om nätterna, om det nu inte var dammigt och eländigt efter det stressiga anläggningsarbetet: försök bygga en carport eller gäststuga på sex dagar utan att skräpa ner och damma. Men låt oss låtsas att Gud skapade världen utan att riva upp damm, ens när han gjorde öknarna. Adam och Eva märker att den där jättestora grejen på himlen ändrar sig hela tiden. Och efter en tid borde de rimligtvis även här noterat ett visst repetepetepetivt moment. De snackar om saken och kallar fenomenet för månad.
Rätt snart borde de börja notera årstidernas skiftningar: åfan, nu är det kallt igen. Efter en fyra – fem varv bör de nog börjat inse att det finns ett visst mönster och börja ge akt på punkter som på ett eller annat sätt visar att ett år har gått.
Det jag menar är att allt det här är sånt som vilken pappskalle som helst skulle kunna räkna ut. Dagar, månader, år – allt syns liksom. De bara ligger där och väntar på att bli definierade. Till och med tulpaner – de dummaste växter som finns – vet om att det där med årstider. Massor med blommor fattar det här med dygnsrytm.
Men försök hitta veckor ute i naturen! Försök hitta veckor genom att ge akt på solen och stjärnorna och månen.
I Bibeln talas det om att Gud skapade världen på en vecka, och sen vilade han. På kvällen den sjätte dagen tog Gud en dusch, eldade i bastun och tittade ut över sin skapelse och var skitnöjd med vad han hade gjort. Skapat fiskar och rävar och enar och johannesbrödträd och människor och gibbonapor och näbbmöss och dahlior, och så veckan dessutom. Och söndagsledigheten. Jag tror att jag vet ungefär hur han kände. Var och en som tapetserat om i ett rum vet nog ungefär hur Gud borde ha känt när han duschat och bastat i tittar in i skapelsen som fortfarande luktar tapetklister.
Sumererna var de första som började använda veckor. Egentligen var sumerererna de första som började göra praktiskt taget allt. De var de första som började använda siffor och bokstäver och tavlor och berättelser och de tittade på himlen och upptäckte skillnaden mellan planeter och stjärnor och bestämde sig för sjudagarsveckan. De kunde egentligen lika gärna ha fastnat för elvadagarsvecka. Hela konceptet med veckor är nåt så fruktansvärt abstrakt och listigt uttänkt att man inser att sumererna var nåt alldeles extra. Människan vandrade på jorden i hundratals tusen år utan att väsnas och lämna särskilt mycket spår efter sig. Grottmålningar och grejer. Men pang, så kommer sumererna och hittar på astronomi, kalendrar, bokföring, städer, ost och öl, melodifestivalen och monarkin. Timmarna hittade de också på, tror jag mig ha för mig. Och minuterna, och förmodligen också sekunderna. Bara så där liksom. Poff. Och sjudagarsveckan. Och söndag. Vilodagen. Och Gud blev så impad att han tog en sovmorgon eftersom det ändå var söndag.