Jerusalem. Han stannar upp vid datorsladden, som hänger från bordet till kontakten vid väggen. A checkpoint? Han är palestinier och pratsugen och förstår att jag är journalist, och frågar om jag vill ha en cigarett. Nej, tack.
Själv drar han ett djupt halsbloss och riktigt njuter av tjäran och nikotinet. Han sätter sig ner. From Scandinavia? Scandinavia has done a lot for the peace. Osloöverenskommelsen… Det enda sätt som kan lösa våra problem är om vi får vår egen stat. Vi kan leva i fred med Israel, men bara om vi kan vara två jämlika stater. Nu kan Israel göra precis som de har lust till på de palestinska områdena, åka in med poliser och militärer… De bygger sin mur precis som de vill, helt utan att ta hänsyn till vem som bor var.
Han bor i Betania. Jag berättar att jag varit där.
– Jag bor på ”rätt” sida av muren, Jerusalemsidan. Min granne, som är snickare, hade inte samma tur: han bor i och för sig på samma sida som jag, men hans snickeri hamnade på västbankssidan. Så han måste åka runt halva västbanken för att komma till jobbet.
Han fortsätter att prata om två stater som enda lösningen. Jag frågar om varför Hamas har så svårt att acceptera en israelisk stat. Han fnyser.
– Hamas! Hamas är Israels skapelse.
Han fimpar cigaretten och lutar sig mot mig:
– Vet du skillnaden mellan en israelisk politiker och en palestinsk? Israeliska politiker ljuger nästan jämt. Palestinska ljuger alltid.
Han reser sig, säger ”ma salama”, forcerar min datorsladdscheckpoint och går.
Ja, det är ett privilegium att vara här. Fast det är naturligtvis lite slött att sitta på hotellet och vänta på att uppslagen kommer hit, i stället för att ge sig ut på stan med näsan i asfalten.
vilka spännande människor då får träffa hela tiden. orättvist!